mitt perspektiv

min kropp skriker fortfarande
fast jag bara vill glömmma allt
och jag vill inget hellre än att flyga iväg,
tappa bort verkligheten för ett tag

jag vill inte se det mer
jag vill inte minnas men..
även om jag blundar så finns
det alltid där.

du står alltid där..bakom hörnet
kikar fram och kastar dina skuggor över mig
som för att visa att makten. den är i dina händer
och jag bara är en bricka i ditt spel.

jag kan inte sätta ord på det som inte går att förklara
jag har betong i min hals..
för jag lärde mig för längesedan
att man inte kan säga allt.

egentligen vill jag bara skrika
jag vill riva sönder mig själv
jag vill dra sönder det lilla
som fortfarande är helt.

hur säger man till sig själv?
när det man ser är det som aldrig
går att sudda ut?




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0